Ett år senare
Hej!
Nu har det alltså gått nästan exakt ett år sedan vi bestämde oss för att prova lyckan här i Qatar. Ett år som inte kan beskrivas på något annat sätt än som spännande. Tänk vad konstigt snabbt det kan gå att anpassa sig till en kultur och livsstil som är typ hela motsatsen till det vi kom ifrån. Jantelag, bilbälten, snö och diskrimineringslagar har ingen plats här om vi säger så... Jag hatar att jag håller på att anpassa mig till att köra som en galning utan respekt för någon annan och att jag tar för givet att någon alltid kan fixa trista saker åt mig som typ tanka, tvätta bilen och städa, men jag njuter av att spendera tid utomhus, att bada och träffa interessanta och nya människor från en massa spännande platser. Jag älskar att Alicia håller på att bli trespråkig och att hon härom dagen kom hem och räknande på ett sråk som vi tror är arabiska. Vi irriterar oss på dubbelmoral och orättvisa arbetsförhållanden, men vi uppskattar att kunna plantera koriander och citronträd i trädgården. Vi suckar över att bli väckta av böneutrop mitt i natten, men kan inte få nog av lyxiga bruncher. Vi svettas och ojar oss över omänsklig värme, men njuter av att slippa tvinga på en treåring overall och underställ... Vi gläds åt nyfunna vänner, men avskyr att förklara för Alicia att hennes nya kompis nu ska flytta till ett annat land.
Gräset är inte grönare här, men det har en annan nyans och vi är så otroligt tacksamma för att vi får uppleva andra nyanser av grönt tillsammans som familj och jag är helt säker på att vi gjorde rätt val, även om vi såklart saknar en himla massa saker och människor. VI tog ett stort och läskigt steg ut i det okända utan att ha några särskilda förväntningar annat än att vi skulle få uppleva något annorlunda. Det är helt klart en upplevelse och ett äventyr som vi alltid kommer att bära med oss och vi har bestämt oss för att ge det ett år till. Kanske kommer vi att stanna längre, kanske provar vi vingarna någon annanstans eller så åker vi hem. Om vi nu vet var hem är med två länder i passen... Carpe diem eller vad var det nu!?
En sak är i alla fall säker. Vi är fortfarande trötta småbarnsföräldrar som aldrig sover tillräckligt och som alltid undrar om det är normalt att vår avkomma skriker, vaknar på natten och bara vill äta macaronaaaaa!!!
Kärlek till er där hemma. Ni finns alltid i våra hjärtan <3