Framme!
Hej på er!
Vilken rutinerad bloggerska jag är. Not. Hade förberett ett långt och mycket redovisande inlägg om hur vi tog oss igenom de sista omtumlande dagarna i Sverige - flygresan och tillslut en skojsig final om hur vi, utan adress, gav oss ut på vägarna i Doha för att hitta vårt Hotell (som alltså inte har någon adress - precis som alla andra platser i stan). En riktig skrattfest blandat med en snyfthistoria om hur liten jag kände mig dagen innan avresa och jag sitter i min mammas famn och gråter och känner mig som minst på jorden. Nåväl, jag ger er här den korta versionen:
De sista dagarna var riktigt hektiska med alldeles för mycket fix och don. När en inte tror att det finns mer skit att slänga - ja, då fyller vi en hel Volvo V70. Det positiva i den här processen har väl å andra sidan varit just det, att få kasta bort och rensa ut allt gammalt bröte som vi sparat på oss under åren (för tillfällen som aldrig kom - ytterligare en lärdom).
Att få spendera sista natten hos mina föräldrar var både smidigt och mysigt. Alicia sov mellan sin mormor och morfar och njöt för fullt av att få vara bebis.
Resan upp till Arlanda gick kanoners. Inga skrikande barn, köer eller punkteringar - smärtfritt! Väl uppe insåg vi att det är ett mindre projekt att checka in ett helt liv och att det kräver sin tid. Försök därtill få en tvååring att äta "lite snabbt" innan incheckning och ni har en familj som kliver på sist på planet. Men hey, vi kom med och vi tackar gudarna för att Lillan hunnit bli en riktig tv-torsk så resan gick hyffsat bra. Att mamman och pappan fick ett glas champagne hjälpte givetvis till en smula...
Väl framme i Doha hade vi förbeställt en hyrbil som visade sig vara ett mindre monster. Jesus vad stora bilarna är här (har efter några vändor i trafiken förstått varför!!!). Det är (för den som bryr sig) en Nissan Xterra och slukar väl en si sådär tio liter vid uppstart och går sedan som på räls... Om du har en adress vill säga. Alltså jag fattar inte hur svårt det kan vara att skriva ut en skylt eller två i korsningarna. Är det för mycket begärt eller är det ett test för att kunna urskilja nykomlingarna bland alla vita SUV:ar??? I alla fall. Vi tog oss fram till hotellet efter vad som kändes som en evighet och inget vatten hade vi heller (ett par gånger trodde jag faktiskt att det var nära slutet...) Jag hade bestämt sedan tidigt att jag skulle köra från flygplatsen, för att dra av plåstret och snabbare våga mig ut på egen hand och det kändes trots allt helt okej att köra och nära-döden-upplevelserna var begränsade. Min otrevliga personlighet i trafiken tror jag kommer att passa bättre här än på Kungsgatan... :-D
Hotellet vi bor på har allt vi behöver, två sovrum, kök och vardagsrum. Vi bor på 13:e våningen och har utsikt över en sandig parkering och några höghus samt första parkett för dygnets alla böneutrop.
Jag får vara glad för att jag hade kläder på mig ser jag nu...
Hoppas ni har det bra där hemma. Vi saknar er, men njuter samtidigt av lite lugn och ro nu när Fabbe börjat jobba och jag och lillan drar runt och gör mest ingenting.
Kramar